«Tjurar och grottor. Vanförestallningar om Spanien» (Toros y cuevas. Delirios sobre España): Hörde ni, 8, augusti 1953, pp.600-601. Radiotjänst.
Hur tänker sig svensken den spanska kvinnan? Säkert ser han framför sig en bild av carmen i Bizets berömda opera: en sydländsk, eldig, obehärskad skönhet, förförisk, svartsjuk, med en ros i håret och en dolk i strumpan, förälskad i en tjurfäktare. Carmen skapades av en fransman, Bizet och tänker man riktigt efter, så är Carmen inte spanjorska -hon är en spansk zigenerska. Den äkta spanjorskan, ja hennes typ varierar allt efter den del av Spanien man är i, men hon skiljer sig väsentligt från Bizets Carmen. Hon är en stolt, värdig varelse, med starkt medvetande om sin roll som maka och mor, som bevakare av moralens bud och bevarare av släkleds levnadsvisdom. Hon har mycket mer av den mörka, viljebetonade, stränga typ som Garcia lorca odödliggjort i Blodsbröllopet och Bernardas Hus.
Vad beträffar vanföreställningar om Spanien i modern tid, skulle jag här vilja beröra två. Turister som vandrar omkring i Madrid, tycker att han bör se en tjurfäktning, för det är ju den populäraste spanska sporten. Han går till Plaza de Toros, Tjurfäktararenan, som rymmer ungefär 40 000 personer, och han finner den glest besatt. Så vill han se på fotboll, för det är kanske hans egen populäraste sport, och på fotbollstadion sitter han omgiven av 60 000 spanjorer, vilket är allt som får rum dår; några tusentals gratistittare utanför är inte inberäknade. Och han får sig en tankeställare: tjurfäktningen är inte den populäraste sporten i Spanien, men väl den mest typiskt spanska. Man tänker anlägga en ny fotbollsstadion, som rymmer fler än den vi nämnde nyss. men ingen tänker på att anlägga en ny och större tjurfäktningsarena.
Då och då ser man i pressen eller hör i sin bekantskapskrets turister beskärma sig över, att de i Spanien finns det det, och skälet är ingalunda alltid fattigdom, vilket vi genast tror, utan de bör därför att de tycker det är praktiskt att bo där. Det är lösa, lätt bearbetade bergarter, och grottorna är inte fuktiga, utan torra; dessutom är de svala om sommaren och varma om vintern. De är snygga, med espartomattor på golvet, många av dem här elektriskt ljus och även andra civilisationens välsignelser, såsom radio. Det finns grottor på upp till fem rum, och de annonseras till uthyrning i tidningarna. Men, invänder man, de måste ju vara mörka; ja det är sant, men här Ni sett att man i Spanien vill ha in dagsljus och sol i boningarna? Det finns fristående hus, in mycket mer sol och ljus än dessa grottor. Här i landet längtar vi efter dessa två saker, i Spanien har man för mycket av dem.
Det är alltså inte i och för sig ett fattigdomsbevis, att folk bor i grottor i Spanien; många av de fristående hyddorna man ser på landsbygden verkar i så fall minst lika fattiga. Apropå det, så skrev en gång för inte så länge sedan en spanjor, som svar på en utlännings påstående att grottorna var ett obestridligt fattigdomsbevis, en artikel där han vederlade påståendet, och som ett litet skämt sade han till slut: Förresten, vi spanjorer behöver inte skämmas för våra grottor i dessa tider; vi har bara varit förutseende och gräva in oss i bergen, som ger oss de bästa skyddsrummen; sådana gräver man ju in i bergen även i andra länder!
Ur Den svarta legenden om Spanien av doc. Max Gorosch 19.5.1953 (Sveriges radio)